Nu har jag ääääntligen åkt skidor efter en "lååång" sommar! Skönt! Det gick väl inte direkt superbra, jag var faktiskt dålig. Men bättre ska det bli, jag lovar, jag ska åka tills jag stupar!

Det absolut första jag gjorde var att vurpa (innerskida) och ont gjorde det också, det gör faktiskt ont än. Så klantigt av mig! Visst vurpar jag hela tiden men det här var verkligen bara klantigt och onödigt. Jag var inte van och inte beredd och backen var lömsk och isig. Jag svängde som vanligt och lutade mig inåt lite för mycket och tog inte alls i med benen och vips så var hela jag snöig! Men men, sånt händer!

På lördagen var jag i Tandådalen och på söndagen i Lindvallen. Jag är faktiskt lite besviken på Tandådalen, två säsongspremiärer i rad har backen varit ganska dålig. Men Lindvallen chockade mig helt! Det var hur bra som helst! Det är sådana dagar som man lever för!
När vi var påväg hem startade inte bilen för att morfar hade lyssnat på radion. Men till slut kom det en vänlig människa och gav oss ström och energidrycker!

Och Maaadelen tror inte alls att det är ansträngande med skidåkning, hon tror att jag är ute och fesåker. Men ack så fel hon har! Då vet hon inte mycket!


Skidåkningen har verkligen hjälpt mig genom livet och vad skulle jag ta mig till utan den!  




/ Martin